När branden bröt ut i Iggesund på kvällen den 17 februari 2026 var huset redan känt av flera myndigheter. Räddningstjänsten, kommunen, polisen och elsäkerhetsverket visste de stora brandriskerna. Men de skarpaste åtgärderna togs aldrig.
Räddningstjänsten hade månader tidigare beskrivit blockerad utrymningsväg, avsaknad av tidig varning, avsaknad av släckutrustning, stora mängder brännbart material och brandfarlig vara över tillståndsgränsen. Senare kom ett elunderlag som beskrev oskyddade spänningssatta delar, skadade kablar och en boendemiljö där den personliga säkerheten bedömdes som akut hotad.
Ändå var byggnaden fortfarande i bruk. Samma kväll som Elsäkerhetsverkets förlängda svarstid löpte ut började det brinna. Polisen rubricerade händelsen som mordbrand.
Lagen gav flera möjligheter att ingripa hårdare långt innan branden. Kommunen kunde ha förelagt om åtgärder, krävt rättelse på ägarens bekostnad, ingripit mot brandfarlig vara utan dröjsmål och prövat förbud mot användning av huset. Elsäkerhetsverket kunde, om myndigheten ansåg faran tillräckligt klarlagd, ha förelagt om åtgärder eller förbjudit användningen av elanläggningen.
När Norrhälsinge räddningstjänst gjorde tillsyn den 11 juni 2025 var det inte ett första besök i luften. I tjänsteanteckningen från den 25 juni står att tillsynen skulle följa upp brister från en tidigare tillsyn den 7 november 2024. Vid besöket i juni deltog inte bara räddningstjänsten utan också representanter från Polismyndigheten, plan- och bygg och miljökontoret i Hudiksvalls kommun. Själva syftet var att kontrollera om ägaren eller nyttjanderättshavaren levde upp till skyldigheterna i 2 kap. 2 § LSO.
Det är intressant att ärendet redan hade historik och att flera kommunala och statliga aktörer var på plats. Det var alltså inte fråga om att en enskild tjänsteman plötsligt stötte på ett oklart förhållande. Kommunen visste att fastigheten behövde följas upp.
Redan här fanns lagstöd för ett skarpt tillsynsspår. Enligt 5 kap. 1 § LSO ska kommunen ha tillsyn över att enskilda följer lagen, och enligt 5 kap. 2 § får kommunen meddela de förelägganden som behövs. Samma bestämmelse öppnar för vite och för att kommunen i sista hand kan låta utföra åtgärden på den enskildes bekostnad.
Det centrala dokumentet i brandspåret är tjänsteanteckningen daterad den 25 juni 2025. Där står att fastigheten utgjorde bostad för flera individer som bodde i separata rum eller lägenheter och att flera var folkbokförda där och hade bott där under ett antal år. Det betyder att det inte handlade om en tom eller tillfälligt använd byggnad, utan om en faktisk boendemiljö.
Sedan följer en rad konkreta brister. Räddningstjänsten skriver att någon brandteknisk avskiljning inte kunde identifieras i den korridor som utgjorde gemensam utrymningsväg, att dörren till det separata trapphuset från plan två saknade dörrstängare och inte var utförd som dörr i brandcellsgräns, och att flera lägenhetsdörrar bedömdes ha brister. Det står också att ingen utrustning för tidig upptäckt och varning kunde identifieras, att ingen godkänd släckutrustning påträffades och att stora mängder brännbart material förvarades i fastigheten.
Det skarpaste enskilda fyndet är kanske ändå utrymningsvägen. Räddningstjänsten skriver att den alternativa utrymningsvägen från plan två inte gick att öppna eftersom dörr och dörrkarm hade skruvats ihop. Myndigheten påtalade på plats att det rörde sig om en utrymningsväg och att dörren därför måste kunna öppnas. I anteckningen står också att det, trots påtalande, inte fanns någon vilja att utföra några åtgärder.
Till detta kommer brandfarlig vara. Vid tillsynen påträffades enligt dokumentet brandfarlig gas och vätska som överskred gränsen för hantering utan tillstånd. Räddningstjänsten skrev att tillstånd behövde uppvisas och att den brandfarliga varan annars borde avlägsnas senast den 31 juli 2025. Det framgår också att inget systematiskt brandskyddsarbete kunde presenteras.
Vad kunde myndigheterna ha gjort då? Det första och mest grundläggande var LSO-spåret. Enligt 2 kap. 2 § LSO ska ägare eller nyttjanderättshavare i skälig omfattning hålla utrustning för släckning och livräddning och vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand. När räddningstjänsten själv konstaterade att varning saknades, släckutrustning saknades och utrymningsväg var blockerad, pekade omständigheterna rakt in i den bestämmelsen.
Det andra var tillsynsverktyget. Enligt 5 kap. 2 § LSO kunde kommunen vid den här tidpunkten ha fattat ett bindande föreläggande om att återställa utrymningsvägen, ordna brandvarnare, ordna släckutrustning och rensa bort brännbart material. Ett sådant föreläggande hade kunnat förenas med vite. Om åtgärderna ändå inte utfördes hade kommunen, ytterst, kunnat låta utföra dem på ägarens bekostnad.
Det tredje var möjligheten att ge beslut omedelbar verkan. Enligt 10 kap. 4 § LSO får tillsynsmyndigheten, om det finns särskilda skäl, bestämma att ett beslut ska gälla även om det överklagas. Det innebär inte att ett sådant beslut måste fattas, men det visar att lagen inte är uppbyggd så att kommunen alltid måste vänta passivt.
Det fjärde var brandfarlig vara. Enligt 25 § LBE får tillsynsmyndigheten meddela förelägganden och förbud, förena dem med vite och besluta om rättelse. Paragrafen öppnar också för rättelse utan dröjsmål när risken för allvarliga skador kräver det. När räddningstjänsten själv skrev att brandfarlig gas och vätska fanns över tillståndsgränsen var detta inte ett randspår, utan ett eget lagspår med skarpare möjligheter än en vanlig kommuniceringsrunda.
Det femte var PBL. Eftersom handlingen beskriver en byggnad som användes som bostad trots allvarliga säkerhetsbrister, fanns också möjligheten att pröva användningsförbud. Enligt 11 kap. 33 § PBL får byggnadsnämnden förbjuda användningen av hela eller delar av ett byggnadsverk om det har brister som kan äventyra säkerheten. Och enligt 11 kap. 38 § gäller ett sådant förbud omedelbart, om inget annat bestäms. Boverket framhåller uttryckligen att förbud mot användning gäller omedelbart.
Det fanns alltså lagstöd för hårda åtgärder. Utfallet blev ändå ett annat: tjänsteanteckningen slog själv fast att den inte utgjorde något bindande krav. De berörda gavs möjlighet att yttra sig till den 6 juli 2025.
Nästa tydliga steg i dokumentkedjan kommer den 15 december 2025. Då beställs och genomförs besiktningar på uppdrag av plan- och bygglovskontoret. I elprotokollet för Iggesund 14:289 anges plan- och bygglovskontoret som uppdragsgivare och det framgår att besiktningen genomfördes den 15 december med plan- och bygglovskontoret och miljökontoret närvarande. Samma dag genomfördes också motsvarande elstatusbesiktning av Iggesund 14:283.
Nu var det inte längre bara räddningstjänstens observationer, utan också ett separat tekniskt underlag på elsidan. I protokollet för 14:289 beskrivs fastigheten som ett tidigare vandrarhem som nu nyttjades för uthyrning av bostadsrum. Det står att huset var möblerat vid besiktningstillfället.
I elprotokollet för Iggesund 14:289 staplas bristerna. Där nämns ytterbelysning och kablage som inte var fast anbringade, ett vägguttag med kraftigt skadad kabel, kopplingsdosa utan lock med åtkomliga strömförande kopplingar, blandning av jordade och ojordade uttag, doslock som saknas på flera platser, strömbrytare utan skyddsramar, undercentraler utan skyddskapsling och propphuvar utan skyddsglas, löst hängande oskyddade vägguttag och elcentral som saknar skyddskapsling.
I sammanfattningen står att anläggningen befann sig i ett skick där allvarliga tillbud var sannolika, att fastigheten inte uppfyllde kraven på en säker boendemiljö enligt elsäkerhetslagen och att den personliga säkerheten för hyresgäster och personal därmed var akut hotad under nuvarande förhållanden.
Här blev möjligheten att pröva användningsförbud ännu tydligare. PBL kräver inte att huset bokstavligen står i brand för att förbud ska kunna beslutas. Det räcker att byggnaden har brister som kan äventyra säkerheten. När både brand- och elspåret pekade mot allvarliga risker för dem som bodde där, låg ett sådant verktyg inom lagens ram. Ett beslut om förbud mot användning hade dessutom, som huvudregel, gällt omedelbart
Parallellt fanns fortfarande LSO- och LBE-spåren kvar. Ett LSO-föreläggande kunde fortfarande riktas mot de konkreta brandskyddsbristerna, och LBE gav fortfarande möjlighet till förbud eller rättelse när det gällde den brandfarliga varan. Att kommunen lät ta fram elprotokollen visar att frågan inte hade släppts. Men det visar också att huset fortfarande stod kvar i bruk långt efter den första brandskyddstillsynen.
Den 20 januari 2026 öppnade Elsäkerhetsverket ett tillsynsärende mot den lagfarne ägaren till Iggesund 14:289. I skrivelsen står att myndigheten ger ägaren möjlighet att yttra sig över den bifogade handlingen, alltså besiktningsprotokollet, och att lämna besked om vidtagna eller planerade åtgärder. Sista dag för yttrande sattes till den 10 februari 2026. Myndigheten hade nu ett underlag framför sig som beskrev en akut hotad personlig säkerhet i boendemiljö.
Enligt 41 § elsäkerhetslagen får tillsynsmyndigheten meddela de förelägganden som behövs. Ett sådant föreläggande gäller omedelbart och får förenas med vite. Enligt 42 § får rättelse beslutas på den ansvariges bekostnad. Och enligt 43 § får tillsynsmyndigheten förbjuda användning av en elektrisk anläggning om den är i sådant skick eller används på sådant sätt att fara för person eller egendom kan uppstå; även ett sådant förbud gäller omedelbart.
Elsäkerhetsverket valde att i första steget kommunicera materialet och ge svarstid. Utfallet den 20 januari blev alltså inte ett omedelbart föreläggande och inte heller ett förbud mot användning av elanläggningen. Utfallet blev en möjlighet att yttra sig senast den 10 februari.
Den 10 februari 2026 ringde fastighetsägaren till Elsäkerhetsverket och begärde förlängd svarstid. Myndigheten beviljade begäran. Den nya sista dagen blev den 17 februari 2026. Det framgår av tjänsteanteckningen från samma dag.
Det här är det sista tydliga myndighetssteget i handlingarna före branden. På bordet låg då fortfarande ett brandunderlag från sommaren, ett elunderlag från december och ett öppet tillsynsärende hos Elsäkerhetsverket. Men i stället för ett beslut om omedelbar åtgärd, förbud eller stängning blev utfallet ytterligare tid.
Samma kväll som den förlängda svarstiden löpte ut kom larmet. Enligt Polismyndigheten inkom larm om brand i ett hus i Iggesund klockan 20.02 den 17 februari. Huset fick brinna ner, platsen spärrades av och en anmälan om mordbrand upprättades för att händelsen skulle kunna utredas vidare. SVT rapporterade att larmet kom in strax före klockan 20 och att det rörde sig om samma byggnad som tidigare uppmärksammats efter varningar om farliga elbrister.
Hudiksvalls kommun uppgav dagen därpå att byggnaden brunnit ner till grunden och att kommunen samverkade för att stötta de drabbade.
Mer om katastrofhusen i Hudiksvalls kommun
Fastighetsägaren äger fyra bostadshus: Iggesund 14:289 (nedbrunnet) samt Iggesund 14:283, Sanna 3:11 och Rektorsgården 2. Efter Brandsäkerts kontakt med Hudiksvalls kommun beslutade man om förbud mot boende och användning av de nämnda bostäderna. Man hänvisar till ”allvarliga risker för liv och hälsa.” Elsäkerhetsverket skriver på sin hemsida att ”om elanläggningen är i så dåligt skick att det finns risk för omedelbar personskada har vi rätt att stänga av anläggningen till dess att bristerna åtgärdats.” Det har nu skett i de tre bostadshusen Iggesund 14:283, Sanna 3:11 och Rektorsgården 2 i Hudiksvalls kommun.
Det finns ingen koppling till att det var Brandsäkerts granskning som påverkade besluten.
