Branden som totalförstörde fem radhus i Alby i Botkyrka kommun i mars 2024 blottlägger ett grundläggande problem i äldre byggnormer. Trots att husen var byggda enligt dåtidens regler, med brandavskiljningar i klass EI30, kunde elden sprida sig från en lägenhet till hela längan på mindre än en timme.
Det var strax efter klockan 18 den 18 mars som larmet gick om brand i en radhuslänga i Alby. När första styrkan från Södertörns brandförsvar anlände tio minuter senare var mittlägenheten redan övertänd. Mindre än 40 minuter senare stod hela radhuslängan – fem bostäder – i lågor. Endast betongstommen stod kvar när elden till sist var släckt.
Olycksutredningen visar att branden startade i köket i en av mittlägenheterna, sannolikt genom en kastrull med olja som glömts kvar på spisen. Den boende försökte få ut kastrullen på uteplatsen, där branden snabbt fick fäste och antände en gasolgrill. Gasolflaskan exploderade och kastade upp en eldtunga mot takfoten – en kritisk punkt i alla radhus.
När lågorna nådde takets luftspalt fick elden fäste i takkonstruktionen. På bara några minuter hade den spridit sig åt båda håll i längan. Trots att det fanns brandavskiljningar mellan lägenheterna motsvarande EI30 (tidigare B30) kunde elden ta sig förbi via utvändig spridning genom takfoten och balkongkonstruktionen.
När radhusen byggdes 1973 gällde Svensk byggnorm 67 (BABS 1967). Den krävde att väggar mellan lägenheter i radhus skulle ha en brandteknisk klass motsvarande B30, vilket innebar att konstruktionen skulle motstå brandgenomslag i minst 30 minuter. Det uppfyllde lagens krav och var en vanlig standard i 70-talets bostadsproduktion.
I dag gäller betydligt striktare krav. Enligt Boverkets föreskrift BFS 2024:7 ska lägenhetsskiljande väggar i radhus utföras i minst klass EI60, vilket innebär ett dubbelt så högt brandmotstånd – 60 minuter innan elden får tränga igenom konstruktionen. Dessutom bör takfötter vara tätade minst en meter på vardera sida om den brandavskiljande väggen, för att förhindra att lågorna tar sig utvändigt mellan lägenheterna.
Det kravet fanns inte i 1970-talets byggnorm. De äldre radhusen byggdes ofta med ventilerade takkonstruktioner, där en öppen luftspalt löper längs hela vinden. Det är bra för fuktskyddet – men ödesdigert vid brand.
I Botkyrkabranden visade sig just takfoten vara den svaga länken. Lågorna från uteplatsen tog sig upp i luftspalten och spred sig snabbt över vinden till de intilliggande lägenheterna. De brandavskiljande väggarna i EI30 gjorde sitt jobb i teorin – men branden gick helt enkelt runt dem.
Räddningstjänstens personal beskriver brandförloppet som ovanligt snabbt och kraftigt. Redan tolv minuter efter ankomst hade taket över tre lägenheter övertänts. Efter ytterligare en halvtimme hade elden nått hela längan. Invändig släckning fick avbrytas på grund av rasrisk. Konstruktionen var byggd enligt sin tids normer, men när branden väl fick fäste i taket fanns ingenting som hejdade den.
Ett brandmotstånd på 30 minuter kan vara fullt tillräckligt i en konstruktion där angränsande delar är obrännbara, till exempel av betong eller obehandlad gips. Men i Botkyrkafallet bestod både tak och balkonger helt av trä. Det innebar att branden fick tillgång till stora mängder brännbart material, vilket skapade en brandintensitet långt över de förhållanden som testas vid provning av EI30.
Avskiljningen höll alltså inte på grund av att den var underdimensionerad för den faktiska brandenergin. Dagens krav på EI60 syftar just till att ge marginaler för moderna material och täta konstruktioner där värme kan byggas upp snabbare.
Utredningen rekommenderar flera åtgärder för att minska risken för liknande förlopp:
- Täta luftspalter vid takfoten minst en meter på båda sidor om varje brandavskiljande vägg.
- Brandteknisk avskiljning mellan balkonger, både i höjd- och sidled.
- Översyn av äldre radhusområden byggda enligt BABS 1967, särskilt konstruktioner med träbjälklag och öppna vindar.
Södertörns brandförsvarsförbund har skickat rapporten till MSB och till den lokala samfälligheten med uppmaning om att se över det befintliga brandskyddet.
Branden i Botkyrka är långt ifrån unik. Liknande förlopp har dokumenterats i flera svenska radhusområden byggda under 1960- och 1970-talet. Skillnaden är att dagens krav på skiljeväggar i EI 60 mellan bostäder samt tät takfot vid brandcellsgränsen i många fall hade kunnat stoppa spridningen redan i ett tidigt skede.
Det väcker frågan om äldre byggnader som formellt uppfyller lagens krav fortfarande är tillräckligt säkra i praktiken. I takt med att byggnadsbeståndet åldras och brandriskerna förändras kan det vara dags att tänka mer dynamiskt kring brandskydd – inte bara vad som är tillåtet, utan vad som faktiskt skyddar liv och egendom.
Lågt hängande frukter först
Problemen med brand i radhus som sprider är allvarligt, menar Martin Sandberg, expert på Brandskyddsföreningen. Men det finns ganska enkla saker att göra i första skedet, som att följa de fyra B:na. Här kommenterar han branden i Botkyrka:
”Bostadsbränder av den här typen som artikeln tar upp är djupt tragisk för de drabbade. Jag tror de flesta känner igen sig och tänker att det kan har varit jag som stått för matlagningen den dagen och lämnat spisen en kort stund. Cirka 40 procent av alla bränder i hemmet startar i köket – de flesta vid spisen. Matlagning är bara en av flera vardagliga situationer där den mänskliga faktorn orsakar en brand.
Så vad kan vi lära oss från bränder och vad är en rimlig skyddsnivå? Ska vi nöja oss med att acceptera de krav som gällde vid uppförande av byggnaden och vad kan vi göra för att höja oss till en nivå som är lite mer förlåtande om man gör sitt livs misstag?
Majoriteten av alla skador går att förebygga. Det finns lågt hängande frukter som är enkla att ta till sig och fungera som en bra utgångspunkt. I den riksomfattande informationskampanjen Brandsäkert boende som genomförs av Brandskyddsföreningen, med stöd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), lyfts de fyra B:na inom brandskydd fram – brandvarnare, brandsläckare, brandfilt och boendeförsäkring. Mer att läsa finns på brandskyddsforeningen.se/brandsakertboende.
Högre hängande frukter kräver lite mer tid, pengar och ansträngning att nå. Där är en är lämplig nivå att se över vad som kan åtgärdas för att motverka brandspridning från och utanför sin bostad. Ansvaret för det ligger på fastighetsägaren.
Just kopplat till radhus är vindar mellan olika bostäder i en länga ofta en svag punkt. Fastighetsägaren kan med fördel samverka med sina grannar eller gå ihop inom föreningen. Åtgärder kan ofta göras gemensamt till en lägre kostnad. Saknas sakkunskap bör räddningstjänsten rådfrågas innan åtgärder sätts in. Det blir även ett mer robust brandskydd sett till radhuslängan som helhet.”
