Trygg-Hansa vägrar att betala Liseberg för branden i Oceana och hävdar grov vårdslöshet, eftersom utförarna av elmuffsvetsningen som orsakade branden inte hade någon utbildning. Nu ökar rösterna för att lära sig läxan.
Trygg-Hansa avslår Lisebergs krav på över en miljard kronor i försäkringsersättning efter branden i Oceana med hänvisning till att skadorna orsakats av entreprenörers grova vårdslöshet. Enligt Trygghansa innebär det att försäkringen inte gäller, trots att Liseberg är försäkringstagare.
Det juridiska begreppet grov vårdslöshet ligger mellan vanlig oaktsamhet och uppsåt. Enligt praxis från Högsta domstolen krävs att den ansvarige har agerat med ett påtagligt risktagande, där det funnits en tydlig likgiltighet inför följderna. Det är alltså inte tillräckligt att någon har varit slarvig eller okunnig – det måste röra sig om ett beteende där faran varit uppenbar och där den ansvarige ändå valt att agera.
Det är en hård kritik som riktas mot Whitewater West, leverantören som utförde elmuffsvetsningen där branden startade. Trygg‑Hansa menar att de agerat så vårdslöst att undantagsklausulen i projektförsäkringen ska gälla.
I avslagsbesked menar Trygg Hansa att Whitewater bröt mot flera grundläggande säkerhetsregler: arbetet riskbedömdes inte, rätt utbildning saknades, ID06‑systemet användes inte och personalen kände inte till brandrisken.
Trygg‑Hansa anser att vårdslösheten hos Whitewater ska belasta Liseberg, eftersom skadan orsakats inom ramen för det gemensamma byggprojektet. Liseberg å sin sida hävdar att de varken utförde eller ansvarade för arbetet och att de därför inte kan hållas ansvariga för en annan parts grova vårdslöshet.
Nu ska Stockholms tingsrätt pröva dels om Whitewaters agerande var så allvarligt att det kvalificeras som grovt vårdslöst, dels om denna vårdslöshet ska påverka Lisebergs rätt till ersättning – trots att det är Liseberg som tecknat försäkringen och äger den skadade egendomen.
-Beviskravet för grov vårdslöshet är högt. Det krävs mer än oaktsamhet – ett medvetet risktagande eller uppenbar likgiltighet inför konsekvenser, skriver juristen Gunnar Loxdal i en krönika i Sak & Liv.
Utgången i målet kan få betydelse långt bortom Liseberg och Trygg‑Hansa. Den handlar om hur ansvar för arbetsmiljö och utbildning vid heta arbeten ska fördelas i komplexa entreprenadprojekt och hur långt ett försäkringsbolag kan gå för att friskriva sig från ansvar när entreprenörer i byggkedjan brustit i säkerheten.
Det handlar också om vilka krav man kan ställa på beställaren i ett projekt som sträcker sig över flera år, med många inblandade aktörer och delat ansvar. Domstolens bedömning kan därmed bli vägledande för kommande projektförsäkringar i Sverige.
Det kanadensiska företaget Whitewater kommenterar Statens haverikommissions rapport på sin hemsida den 20 mars 2025 och skriver att Whitewater ”vanligtvis inte är involverade i att montera rör. Hos rörläggningsentreprenören KPT vägrade man att montera rören på höjd, så man svetsade dem på marken för att i förväg förbereda delar och sedan lyfte underentreprenörer upp dessa för montering, en metod där man enbart använder elektro-fusion.”
Man hävdar att ”installations-teamet hade genomgått den utbildning som Liseberg organiserat och som KPT levererat, använde godkänd skyddsutrustning, samt använde elektro-fusionsmaskin som levererats av en annan av Lisebergs underleverantörer – maskinen var automatinställd och man läste QR-koder på rörmuffarna.”
Man skriver även att ”de inte kände till brandriskerna som elektro-fusion (elmuffsvetsning, red anm.) kan innebära, och dessa risker inte identifierades i riskanalyser på plats.”
NCC skriver i en kommentar till SHK:s rapport att ”alla aktörer på en byggarbetsplats ansvarar för sitt eget systematiska arbetsmiljöarbete och för att planera och utföra sitt arbete på ett korrekt och säkert sätt. I rapporten framgår att Whitewater har brustit i efterlevnaden av NCC:s ordnings- och skyddsregler, vilket NCC har anmärkt på under projektets gång.”
I Almedalen anordnade Brandskyddsföreningen ett seminarium med temat ”Lärdomar från Oceanabranden – hur skapar vi trygga och brandsäkra byggarbetsplatser”. Där kritiserade Kristina Börjevik Kovaniemi, utredningsordförande på Statens haverikommission, det bristfälliga säkerhetsarbetet och hon pekade ut avsaknad av riskbedömningar, utbildning och ett systematiskt arbetsmiljöarbete som orsaker till branden.
Trots att arbetet med elmuffsvetsning klassas som ”heta arbeten” hade ingen dokumenterad riskbedömning gjorts, och personalen saknade både instruktioner och utbildning.
-Branden på Oceana visar på komplexiteten på stora byggarbetsplatser. Många inblandade aktörer och underentreprenörer. Det vi har sett är att det är viktigt att alla på en byggarbetsplats jobbar kontinuerligt med att bedöma risker på de här som man ska utföra. Att hantera de risker som identifieras och att samordna riskerna också, Kristina Börjevik Kovaniemi.
Lars Lööw, generalsekreterare på Arbetsmiljöverket, var en av paneldeltagarna.
-En viktig uppgift för oss på Arbetsmiljöverket är att se till att regelverket efterlevs. Nu har vi nya föreskrifter som gäller från 2025. Vi kommer nästa år att sätta igång en större inspektionsinsats för att följa upp att reglerna efterlevs. Det blir viktigt för oss. Det vi får med oss härifrån Almedalen är en massa insikter och perspektiv in i det inspektionsarbetet, sa han under seminariet.
Johan Lindholm ordförande i LO tyckte att Arbetsmiljöverket ska få ökade resurser för att möjliggöra fler inspektioner och gemensamma utbildningsinsatser: ”Prispress och tidspress är en del av kontexten – vi känner igen tecknen.”
Tommy Lenberg från Byggherrarna betonade betydelsen av en gemensam säkerhetskultur, något som försvåras när ett 40-tal underentreprenörer delar på ansvaret: ”Med så många aktörer förloras gemenskap och tydlighet.”
Lars Brodin, expert på Brandskyddsföreningen, lyfte också fram att man nyligen lanserat ett nytt regelverk – SBF 505:2, som trädde i kraft i maj 2025. Regelverket riktar sig specifikt till brandskydd under byggtid och syftar till att tydliggöra roller, ansvar och kompetenskrav under hela byggprocessen. Bland annat införs rollen ”brandskyddsansvarig” som ett komplement till befintlig arbetsmiljösamordning. SBF 505:2 är ett branschgemensamt initiativ som ska kunna tillämpas som avtalsvillkor i byggprojekt.
Vid plastsvetsning av tryckrör med elmuff är det avgörande att rören placeras korrekt i muffen. Riktlinjerna anger att avståndet mellan rörändarna – efter att de tryckts in i muffen – inte får överstiga fem procent av rörens ytterdiameter. För ett 315 mm-rör innebär det ett maximalt tillåtet mellanrum på 16 mm från muffens mitt till röränden. För att uppnå detta ska insticksdjupet mätas och märkas ut på röret innan svetsning.
I Haverikommissionens rapport finns en analys av fem rördelar från andra delar av vattenparken. Rören var av samma dimension som de som användes för vattenrutschkanor på området och hade försetts med elmuffar.
Tre av rördelarna bedömdes vara korrekt eller nästintill korrekt monterade. I dessa fanns varken brand- eller smältskador i muffområdet. De två övriga rördelarna uppvisade däremot tydliga avvikelser. I det ena fallet var avståndet mellan rörändarna cirka 45 millimeter, alltså långt över gränsvärdet.
Ena röret låg an mot stoppklacken i muffens mitt, medan det andra låg nära svetszonen – en skev placering som kan påverka svetsförbandets hållfasthet. Smält plast hade trängt ut i skarven, men några spår av brand fanns inte.
Den andra rördelen visade ett ännu större mellanrum, nära 50 millimeter. Här hade plasten i både muff och rör smält och det fanns tydliga brandspår inne i skarven. Droppformade plastrester och förkolningar tydde på att en mindre pölbrand uppstått inne i muffen. Den hade dock självslocknat.
Samtliga rördelar saknade märkning för insticksdjup. Det är oklart om märkningen aldrig gjordes, eller om den försvunnit i samband med brand eller släckning.
Montörerna från Polen, anlitade av Whitewater, var inte registrerade i Arbetsmiljöverkets utstationeringsregister när branden inträffade – en skyldighet enligt utstationeringslagen (1999:678). Registreringen skedde först dagen efter branden. Det utgör ett lagbrott och kan ge sanktionsavgift. Försäkringsbolaget Trygg‑Hansa skulle kunna använda detta som en del i argumentationen för att WhiteWater agerat grovt vårdslöst.
Debatten om långa kedjor av underentreprenörer har tagit fart i byggsektorn efter flera uppmärksammade olyckor, däribland Oceanabranden. Kritiker menar att varje extra led gör ansvaret mer otydligt och ökar risken för både arbetsmiljöproblem och arbetslivskriminalitet.
Region Uppsala har beslutat att införa ett tak på två led av underentreprenörer i sina byggprojekt. Reglerna gäller för nya ramavtal från januari 2026. ”Nu sitter vi som byggherre med korten på hand,” säger Kent Strömberg, chef för fastighet och service vid Region Uppsala, till Bostadspolitik.se.
Uppsala kommun har redan tidigare testat en modell med högst två led av underentreprenörer i mark- och anläggningsarbeten, som ett sätt att motverka ekonomisk brottslighet.
Byggnads välkomnar besluten och vill se fler offentliga beställare införa liknande begränsningar. Arbetsgivarorganisationer har däremot varnat för att ett maxantal kan slå hårt mot specialistföretag som ofta anlitas i flera led. Frågan om antalet tillåtna underentreprenörer har därmed blivit en ny markör i dragkampen mellan beställare, entreprenörer och fack.
Branden på Oceana blottlade allvarliga brister i brandskyddsarbetet under byggtid. Det konstaterar Statens haverikommission i sin slutrapport, som pekar på en svag säkerhetskultur och otydliga ansvarsförhållanden som bidragande orsaker till brandens omfattning.
Som svar på händelsen har Brandskyddsföreningen tagit fram ett nytt frivilligt regelverk – SBF 505:2 Regler för brandsäkert byggnads- och anläggningsarbete. Målet är att stärka det systematiska brandskyddsarbetet under byggskedet, när riskerna för brand är som störst och de ordinarie skyddssystemen ofta inte är i drift.
– Kompetensen kring brandskydd under byggtid behöver generellt höjas. SBF 505:2 innehåller fler och tydligare krav än lagstiftningen och kan integreras i arbetsmiljöarbetet utan att det blir betungande, säger Lars Brodin på Brandskyddsföreningen.
Regelverket är tänkt att användas av byggherrar, entreprenörer, försäkringsbolag och andra aktörer, och kan också underlätta upphandlingar genom att skapa enhetliga krav i anbudsförfaranden.
