DEBATTARTIKEL: Brandspjäll testas i andra konstruktioner än de som används i praktiken, vilket riskerar leda till att brandspjällets prestanda överskattas och att brandsäkerheten påverkas. Det menar Niclas Andersson, produktchef inom brandskydd på Swegon.
En vanlig brandcellsgräns i Sverige är en gipsväggskonstruktion som byggs med två lager gips om vardera 12,5 mm på bägge sidor om en stålregel (symmetrisk vägg). En gipsskiva som enskild produkt bedöms enligt en harmoniserad europisk standard, EN 520, och klassificeras då utifrån ett antal tester som exempelvis reaction to fire och böjstyrka. Skivans egenskaper klassificeras enligt EN 520, två exempel är typ A som är en normalgipsskiva och typ F som är en förstärkt brandgipsskiva.
Normalgipsskivan typ A är den skivan som i praktiken normalt används i gipsväggar inom Sverige. Det enklare utförandet enligt klassificeringen står normalgipsskivan typ A för som också har en lägre densitet till ett mer kostnadseffektivt pris än exempelvis en typ F-skiva. Vid brandpåverkan faller också typ A-skivan sönder tidigare än typ F-skivan som bibehåller sin integritet under längre tid. Klassificeringen av en enskild gipsskiva enligt EN 520 garanterar endast att skivan har vissa egenskaper, men hela väggkonstruktionens brandmotstånd måste testas enligt EN 1363-1 och EN 1364-1 för att erhålla ett brandmotstånd enligt klassificeringar som t.ex. EI 30, EI 60, EI 120.
Ventilation genom gipsvägg
Den mest förekommande brandcellsgränsen av gipsväggstyp utgörs alltså av normalgipsskivan typ A och har ett verifierat brandmotstånd enligt gipstillverkarens tredjepartsprovning. Om ventilationen bryter genom denna vägg så kan ett brandspjäll installeras för att upprätthålla väggens brandmotstånd genom att stänga. Förutsatt att spjället har verifierats i konstruktionen och uppnår samma eller större brandmotstånd.

Brandspjäll
För att brandspjället skall vara CE-märkt enligt den harmoniserade produktstandarden EN 15650 ska bland annat tredjepartsprovningar för spjällets brandmotstånd utföras enligt EN 1366–2, där också hänvisningar görs till EN 1363–1 gällande en detaljerad specifikation för hur en standardgipsvägg för spjällprovningen ska vara utförd.
Väggen ska vara utförd med brandgipsskiva typ F om tillverkaren väljer att enbart prova enligt standardkonstruktionen i EN 1366–2. Standarden för brandspjällsprovning använder då en bättre vägg och med högre densitet än de väggar som idag används i praktiken, gipsskivor som sitter kvar under större delen av provningsförloppet. Medan en typ A-skiva kan börja falla bort så tidigt som 15–20 min efter att branden direktexponerar respektive gipsskiva.
Säkerhetsfråga i branschen
Detta gör att spjället får de bästa förutsättningar att klara brandprovningen hos tredje part för klassificeringen EI, då alla fyra gipsskivorna som skyddar brandspjället under provningen skall vara av typen brandgipsskiva typ F (EN 520). Dessa skivor har ett alltså mycket bättre brandmotstånd än normalgipsskivan typ A som typiskt används i våra byggnader idag. Jag anser att det kan finnas stor risk för oförväntad ökning av värmeledning till den oexponerade sidan av brandcellsgränsen via brandspjället om det inte skyddas på samma sätt som i provningen med typ F-gipsskivan. Man vet alltså inte brandspjällets prestanda när det är installerat i en vägg med skivor av lägre gipsdensitet som normalgips typ A.
Detta skulle kunna leda till att brännbart material på den oexponerade sidan antänds snabbare, eller att utrymningen försvåras på grund av snabbare temperaturhöjning än väntat. Brandmotståndet är beroende av vilken konstruktion som det specifika spjället har, exempelvis spjällbladets placering och ingående isolermaterial men i allra högsta grad också den typ av gipsskiva som spjället installeras i. Till detta tillkommer en eventuell efterlagning, tätning där allt verifieras som ett sammanhängande system för att vara en CE-godkänd lösning.
Förslag på lösning
Utmaningarna är många när det gäller installationsbrandskydd och kräver ständigt nya specifika brandprovningar på grund av varierande byggnadskonstruktioner. Men i detta fall är omfattningen av alla installationer, där brandspjäll installerats i en sämre gipskvalitet (typ A) än vad spjället troligen verifierats och provats för, väldigt stor. Det är mindre sannolikt att typ F-gipsskivor skulle börja installeras på grund av ett brandspjäll kräver det, dels på grund av det skulle driva högre kostnader, dels eventuella produktionstekniska utmaningar.
Jag anser att branschen behöver specifika brandprovningar för brandspjäll monterade i väggar med typ A-gipsskivor. Så att vi vet hur de verkligen presterar under brandförhållanden med normalgipsskiva typ A. Detta skulle säkerställa att spjällen fungerar i den vanligaste väggtypen och minskar risken för olyckor. Tyvärr är informationen om dessa detaljer endast tillgänglig i provningsstandarder, vilket gör att kunskapen om viktiga skillnader inte alltid når ut till branschen.
/Niclas Andersson