När solceller, batterilager och större träkonstruktioner byggs in i samma fastigheter ökar risken för att nya brandskyddsproblem skapas snabbare än regelverk och praxis hinner utvecklas. Det var huvudbudskapet när Brandskyddsföreningen samlade forskare, byggaktörer, försäkringsbransch och politiker till ett seminarium i Almedalen den 30 juni 2026.
Seminariet leddes av Mats Björs, generalsekreterare för Brandskyddsföreningen, och kretsade kring frågan om brandskyddet klarar energiomställningen. Flera av deltagarna pekade på att problemet inte i första hand är en enskild teknik, utan kombinationen av nya energisystem, nya material och förändrade byggmetoder.
Axel Mossberg, forskningschef och brandskyddskonsult på Bengt Dahlgren, beskrev utvecklingen som snabb i förhållande till hur långsamt bygg- och brandskyddsregler normalt förändras. Han pekade på att solceller, batterier och träbyggande var för sig medför nya riskbilder, men att dessa också kombineras i samma byggnader tillsammans med andra biobaserade material och tekniska innovationer.
Enligt Mossberg ligger batterilager längst efter när det gäller kunskap, reglering och etablerad praxis.
– Med batterier är vi fortfarande i en utvecklingsfas när det gäller hur vi ska reglera för att träffa det vi faktiskt vill uppnå, sade han.
Han bedömde att kunskapsläget för träbyggnader och solceller har kommit längre. Samtidigt varnade han för att regler och rekommendationer som tas fram efter uppmärksammade bränder kan bli för långtgående eller träffa fel.
Som exempel tog han upp krav på brytare i solcellsanläggningar. Sådana lösningar har införts för att öka säkerheten, men kan enligt Mossberg i vissa utföranden själva innebära en brandrisk. Hans slutsats var att säkerhetskrav måste kunna förändras när ny kunskap och skadehistorik blir tillgänglig.
En annan fråga gällde hur klimatnyttan av brandskydd beräknas. Mossberg pekade på att ett sprinklersystem i en klimatdeklaration främst belastas med utsläppen från material och installation. Den klimatnytta som uppstår om systemet förhindrar en stor brand, rivning och återuppbyggnad räknas däremot normalt inte in.
Det kan enligt honom leda till att klimatarbetet suboptimeras och att brandskyddsåtgärder framstår som sämre för klimatet än de är över byggnadens livslängd.
Diskussionen återkom flera gånger till risken för en växande brandskyddsskuld. Caroline Bernelius Cronsioe från Brandforsk sade att det finns en risk att dagens byggande skapar problem som samhället får hantera senare. Hon framhöll samtidigt att mycket kunskap redan finns, men att den inte alltid tillämpas.
Hon pekade också på att nya byggmaterial kan ge mindre marginaler när de kombineras med de byggfel som redan förekommer i byggandet.
Sofia Hansdotter, vd för Byggherrarna, beskrev en situation där branschen använder nya material och tekniska system men fortfarande projekterar på ungefär samma sätt som tidigare.
– Vi bygger som vi alltid har gjort, men med nya förutsättningar, sade hon.
Hon betonade att byggreglernas fokus på livsäkerhet inte fångar hela frågan. Fastigheternas restvärde, skadornas omfattning och byggnadens funktion efter en brand är också centrala för byggherrar och fastighetsägare.
Helena Lindahl från Svensk Försäkring sade att försäkringsbolagen redan ser tecken på att nya risker byggs in i fastighetsbeståndet. Enligt henne är försäkringsbranschens roll att identifiera och beskriva risker utifrån inträffade skador, men inte att ensam lösa problemen.
Hon efterlyste ett större ansvar från myndigheterna och en högre ambitionsnivå än att enbart säkerställa att människor kan utrymma.
– Vi måste också se till att det vi bygger håller över tid, sade hon.
Michael Strömgren, verksamhetsledare för Samhällsbyggandets Regelforum, framhöll att dagens funktionsbaserade regler i grunden kan hantera teknikutvecklingen. Problemet är enligt honom att praxis och kunskapsunderlag inte utvecklas lika snabbt som tekniken.
Han pekade också på att ansvar, data och kunskap är uppdelade mellan olika delar av samhällsbyggnadssektorn. Det skapar en risk för att frågor faller mellan regelverk, affärsmodeller och organisationer.
Enligt Strömgren kan arbetet i stuprör vara en större systemrisk än enskilda brister i reglerna. Han lyfte behovet av en gemensam analys av var ansvar och information faller mellan stolarna.
Ida Texell, kommundirektör i Upplands-Bro kommun och brandingenjör, sade att en brandskyddsskuld redan finns. Hon kopplade samtidigt frågan till ett bredare säkerhetsläge där byggnader måste klara klimatpåverkan, elberoende och i högre grad även påfrestningar som följer av ett försämrat omvärldsläge.
Hon efterlyste bättre tillgång till kunskap om nya material och tekniker och menade att statliga myndigheter behöver ta ett tydligare ansvar tidigare i kedjan.
Susanne Ivérus Rudenstam från Sveriges Träbyggnadskansli betonade att modernt träbyggande skiljer sig från det småskaliga träbyggande som dominerade för 20 eller 25 år sedan. Större och mer komplexa träkonstruktioner ställer enligt henne högre krav på kompetens i hela byggkedjan.
Hon pekade på behovet av att erfarenheter från skador och utredningar sprids systematiskt, så att branschen inte behöver börja om från början efter varje händelse.
När panelen fick ange vilken risk som är mest underskattad pekade flera på batterier, medan andra lyfte träbyggande och brännbara fasader. Flera deltagare ansåg att den största risken ligger i kombinationen av solceller, batterier och brännbara konstruktioner i samma fastighet.
I den politiska diskussionen sade Moderaternas bostadspolitiske talesperson David Josefsson att frågan inte bör reduceras till ett val mellan mer reglering och ingen reglering. Utmaningen är enligt honom att skapa krav som gör det möjligt att fortsätta energiomställningen utan att bygga in nya risker eller bromsa innovation.
Han efterlyste också ett tydligare myndighetsansvar.
– Jag hoppas att någon myndighet känner att den äger ansvaret och ser det som en prioriterad uppgift, sade han.
Kristdemokraternas Larry Söder sade att den som bygger en fastighet har det största ansvaret, men att politik, myndigheter och regelverk måste ge rätt förutsättningar. Han öppnade också för att ett mer samlat ansvar kan behövas på myndighetsnivå.
Söder framhöll att brandsäkerhet och klimatomställning inte får ställas mot varandra, men att livsäkerheten måste stå högst.
Seminariet visade samtidigt att det saknas en gemensam bild av vilken aktör som ska driva arbetet. Byggherrar och fastighetsägare har det formella ansvaret för byggnaderna, medan leverantörer, entreprenörer, kommuner, försäkringsbolag och myndigheter sitter på olika delar av kunskapen.
För Brandskyddsföreningen är kärnfrågan att undvika att dagens klimatåtgärder blir morgondagens systematiska byggskador. Det kräver snabbare kunskapsöverföring, tydligare ansvar och beräkningsmodeller där även de bränder som förebyggs vägs in.
