Brandkatastrofen i baren Le Constellation i schweiziska Crans-Montana under nyårsnatten har skakat både Schweiz och övriga Europa. Minst 40 människor miste livet och över 100 skadades när en eldsvåda bröt ut i en fullpackad lokal där unga firade in det nya året. Brandens snabba förlopp har lett till en rad frågor kring brandsäkerhet, utrymningsvägar, materialval och tillsynspraktik.
Baren Le Constellation, belägen i centrala Crans‑Montana, var en populär plats för både turister och lokalbefolkning. Vid 01.26 natten till den 1 januari antändes taket i lokalen, enligt uppgifter från polisen, troligen av fyrverkeriliknande ”sparklers” som sticks ner i champagneflaskor. Brännbar inredning i taket fattade snabbt eld och bidrog till en mycket snabb brandspridning.
Minst 40 personer dog på plats eller av skador kort därefter, och över 100 skadades, varav flera svårt. Vittnesmål beskriver rökfyllda utrymmen, panik och trängsel mot enstaka utgångar. Många hade svårt att hitta ut i mörkret.
Utredningen har bekräftat att det fanns tidigare anmärkningar på brandskyddet, enligt schweiziska medier. Det handlar bland annat om brister i dokumentation, utrymningsrutiner och brandsläckningsutrustning.
Liknande bränder har inträffat under 2000-talet, bland annat i nederländska Volendam 2001. Då utbröt en brand i ett café på nyårsnatten när juldekorationer av konstväxter och papper antändes av fyrverkerier. Inom loppet av minuter fylldes lokalen med giftig rök och hetta och utrymningsmöjligheterna var mycket begränsade. 14 personer dog, och omkring 240 skadades, många med svåra brännskador. Den nederländska regeringen införde därefter skärpta krav på brandklassade dekorationer och tätare tillsyn av publika lokaler.
En annan brand inträffade 2003 på The Station, Rhode Island, i USA. En rockkonsert på en nattklubb med cirka 460 personer fick ett katastrofalt förlopp när pyroteknik på scenen antände ljudabsorberande skum på väggarna. Inom 90 sekunder var lokalen övertänd. Utrymningsdörrarna räckte inte till och många fastnade i panik vid huvudingången. 100 personer dog, över 230 skadades. Branden blev en vändpunkt i USA:s brandskyddslagstiftning, särskilt vad gäller materialkrav, sprinkler och utrymningsvägar i nöjeslokaler.
År 2016 inträffade en brand på Ghost Ship i Oakland, Kalifornien. I en lagerlokal ombyggd till konstnärskollektiv och evenemangsplats dog 36 personer under en elektronikkonsert. Lokalen saknade både tillstånd och grundläggande brandskydd och var full av brännbara dekorationer, improviserade elinstallationer och möbler. Brandorsaken fastställdes aldrig exakt, men tragedin blev ett exempel på hur gränslandet mellan bostad, kulturverksamhet och kommersiell lokal kan skapa farliga säkerhetsluckor.
Men om vi går tillbaka till branden i Crans‑Montana så väcker den frågor om verksamhetsklassificering. Lokalen kan ha varit godkänd som restaurang eller bar (i Sverige verksamhetsklass 2A eller 2B) vilket innebär relativt begränsade krav på exempelvis sprinklers och brandcellsindelning. Men den faktiska verksamheten under nyårsnatten, med dansgolv, hög personbelastning, mörker och pyroteknik, motsvarade snarare en nattklubb (verksamhetsklass 2C), vilket enligt svenska regler hade inneburit striktare krav på gångavstånd till utrymningsvägar samt brand- och utrymningslarm jämfört med en motsvarande bar- eller restaurangverksamhet .
Denna missmatch mellan vilken typ av verksamhet lokalen är godkänd för och den faktiska användningen är inte unik. I Sverige är det ett känt problem att restauranger i efterhand visar sig ha en verksamhet som närmast liknar en pub eller nattklubb, ibland tillfälligt, ibland permanent, utan att brandskyddet uppgraderas därefter.
Branden lyfter också frågor om brännbara ytskikt. Takdekoren i Le Constellation antändes lätt och bidrog till en mycket snabb brandspridning och kraftig rökutveckling, vilket antyder att materialets brandtekniska egenskaper sannolikt inte uppfyllt de krav som normalt ställs i denna typ av verksamhet. Vidare väcker den omfattande köbildning som uppstod vid utrymningen frågor om antalet utrymningsvägar, deras kapacitet och placering. Flera vittnen beskriver att endast en tydlig utgång fanns och denna var belägen en våning upp från där branden startade. Detta försvårade evakueringen, särskilt när rummet snabbt fylldes med rök.
Enligt uppgifter i media hade de brännbara takytskikten i form av akustiskskum sannolikt installerats i samband med en renovering omkring 10 år tidigare. Detta väcker i sin tur frågor om myndighetstillsynen varit bristfällig. Om tidigare anmärkningar funnits, varför kunde verksamheten fortsätta utan att bristerna åtgärdades? Och var de bristfälliga takytskikten något som påpekats i samband med tillsyn?
Med hänsyn till flera mycket allvarliga bränder i barer och nattklubbsliknande lokaler, där den gemensamma nämnaren tycks vara en kombination av brännbara ytskikt eller inredning, oklar verksamhetsklassificering och sannolikt även bristfälliga utrymningsvägar väcker det också frågor om den tillsyn som bedrivs i Sveriges kommuner är tillräckligt frekvent och effektiv för att förebygga liknande händelser även i Sverige.
Fem frågor efter Crans-Montanabranden
1) Materialval och dekorativa element
Kombinationen av fyrverkeriliknande sparklers och troligen brännbara ytskikt i tak och väggar verkar ha varit avgörande för hur snabbt branden spred sig i Crans‑Montana. Material som akustikskum, textilier eller dekor kan kraftigt påverka brandförloppet, det vet vi från både The Station och Volendam. Till skillnad från ytor som är testade och godkända enligt brandtekniska standarder kan improviserade ytskikt öka risken för flashover. För branschen väcker detta frågor om hur strikt materialkrav efterlevs i nöjeslokaler och hur ofta sådana ytskikt kontrolleras.
2) Förändrad användning utan ändrad verksamhetsklass
Branden i Crans‑Montana illustrerar en välkänd risk i brandsäkerhetssammanhang: att en lokal används på ett annat sätt än vad den är projekterad och godkänd för. En restaurang (verksamhetsklass 2A/2B) kan i praktiken fungera som en större pub eller nattklubb (verksamhetsklass 2C) – med hög personbelastning, stor andel alkoholpåverkade gäster, svag belysning och hög musik – det vill säga en typ av verksamhet med betydligt högre brandrisk än en restaurang. Det innebär att lokalen kan sakna det brandskydd som krävs för den faktiska verksamheten. Denna typ av missmatch är svår att upptäcka i tid och sällan föremål för systematisk uppföljning. Frågan är central eftersom både tekniska skyddssystem, utrymningskapacitet och tillsynsfrekvens styrs av klassificeringen – inte av hur lokalen faktiskt används.
3) Utrymningsvägar och kapacitet
Flera tidigare händelser, inklusive branden i The Station nightclub, illustrerar hur otillräckliga, låsta, blockerade eller olämpligt placerade utrymningsvägar kan vara avgörande för antalet dödsfall. Vittnesmål från Crans‑Montana pekar på trånga trappor och panik när människor försökte ta sig ut. Initiala uppgifter i media pekar mot att det i Le Constellation kanske bara fanns en enda utrymningsväg och omfattande köbildning uppstod i dörröppningen. Detta väcker frågor om lokalen uppfyllde gällande krav och om personalen hade övat utrymning.
4) Tillsyn före och efter öppning
Det har framkommit att Le Constellation var känd av myndigheter sedan tidigare, med rapporter om anmärkningar på brandskydd (till exempel brister i utbildning, brandutrustning och planering). Om dokumenterade brister inte följts upp kan det tyda på systematiska problem i tillsynen: hur ofta sker uppföljning och hur kontrolleras att brister åtgärdas? Uppföljning är centralt för riskhantering i lokaler där människor samlas i stora mängder.
5) Hantering av fyrverkerier och särskilda festartiklar
Sparklers och liknande pyrotekniska inslag är vanliga vid festligheter, men inomhusbruk kan vara extremt riskfyllt. Volendam‑branden och nu Crans‑Montana visar hur sådana objekt kan orsaka antändning av omgivande material. Det väcker frågor om hur restauranger och barer kommunicerar riskerna till personal och gäster, och om det behövs tydligare restriktioner mot användning av pyroteknik inomhus.
De tio dödligaste nattklubbsbränderna
1. Cocoanut Grove
1942 – Boston, USA – 492 döda
Glödlampa antände dekor. Låsta utrymningsvägar och trånga utrymmen ledde till många omkomna.
2. Luoyang Christmas
2000 – Luoyang, Kina – 309 döda
Svetsarbete antände byggnaden. Branden spreds vertikalt genom komplexet och nattklubbsbesökarna blev inte varse om branden i tid.
3. Kiss nightclub
2013 – Santa Maria, Brasilien – 242 döda
Pyroteknik antände takskum. Giftig rök och blockerat utträde.
4. República Cromañón nightclub
2004 – Buenos Aires, Argentina – 194 döda
Fyrverkerier antände takmaterial. Flera nödutgångar var låsta.
5. Beverly Hills Supper Club
1977 – Southgate, Kentucky, USA – 165 döda
Troligen elfel. Brännbara interiörer, trånga utrymningsvägar och ingen sprinkler.
6. Ozone Disco
1996 – Quezon City, Filippinerna – 162 döda
Elektrisk brand i överfull lokal. Låsta dörrar hindrade flykt.
7. Lame Horse
2009 – Perm, Ryssland – 158 döda
Pyroteknik antände dekor av videkvistar. Få utgångar. Snabb brandutveckling.
8. Club Cinq‑Sept
1970 – Saint‑Laurent‑du‑Pont, Frankrike – 146 döda
Syntetisk inredning brann snabbt. Låsta nödutgångar.
9. Playtown Cabaret
1972 – Osaka, Japan – 118 döda
Elfel, brännbara material, otillräckliga utrymningsvägar.
10. The Station nightclub
2003 – Rhode Island, USA – 100 döda
Pyroteknik antände väggskum. Panik och trängsel vid en enda dörr.
