Länsförsäkringar anser att Avarn Security bidrog till att en industribyggnad i Gnesta nästintill totalförstördes i en brand hösten 2018 och kräver bevakningsföretaget på över 15 miljoner kronor för utbetalda försäkringsersättningar till de drabbade. Stockholms tingsrätt slog nyligen fast att påståendet och kravet helt saknar grund, men domen är överklagad.
Tidigt på morgonen den 22 september 2018 utbröt en brand i elektronikföretaget Powerbox lokaler i Gnesta. Det är oklart hur den startade, men elden spred sig från ett av byggnadens hörn och vidare genom taket tills hela huset stod i brand. I slutändan kunde bara en mindre kontorsdel räddas, medan fabrik, lager och övriga kontorsplatser förstördes.
Utöver att själva räddningsinsatsen led av flera brister, som Sörmlandskustens räddningstjänst har redovisat i en utförlig olycksutredning, har branden lett till ett rättsligt efterspel mellan Länsförsäkringar och Avarn Security.
Försäkringsbolaget, som sammanlagt har betalat ut strax över 27 miljoner kronor till Powerbox och fastighetsägaren, menar nämligen att bevakningsföretagets agerande denna septembermorgon bidrog till att förvärra brandförloppet och skadans omfattning med 90 procent.
Därför vill Länsförsäkringar ha totalt 15 095 967 kronor, plus ränta från den 18 april 2020, i ersättning av Avarn. Bevakningsföretaget bestrider alla påståenden och krav.
I november 2023 kom Stockholms tingsrätts avgörande. I den 56-sidiga domen redogör tingsrätten noggrant för alla omständigheter och drar slutsatsen att Länsförsäkringar inte har fog för sina krav. Det innebär att försäkringsbolaget nu även måste stå för Avarns rättegångskostnader på drygt 2,8 miljoner kronor.
Länsförsäkringar har överklagat domen till Svea hovrätt, men vill i övrigt inte uttala sig om ärendet:
– Eftersom domen är överklagad kan vi inte kommentera så mycket just nu, utan vi väntar på ett prövningstillstånd. Vi vill gärna se tingsrättens dom prövad, säger Annika Berglund, chef för affärsområde sakförsäkring på Länsförsäkringar Södermanland.
Karl Markstedt, Brandlarmsexpert
I ett mail via sina pressjour uttrycker Avarn försiktig tillfredsställelse med tingsrättsdomen. Företaget framhåller att mycket av det som skedde låg utanför deras kontroll, men menar ändå att det finns viktiga lärdomar att dra av en så pass allvarlig och ovanlig händelse:
”Vi bedriver ett ständigt utvecklingsarbete och sedan 2018 har flera processer och rutiner ändrats. Dessa förändringar är resultatet framför allt av den tekniska utvecklingen, som exempelvis möjliggör att vi i dag kan sköta larmhantering på ett annat sätt, men även av kunskap och erfarenheter som vi samlar på oss. Från just den här saken tar vi också med oss att glödbränder kan vara svåra att både upptäcka och släcka samt vikten av att alla parter har rätt information och förutsättningar.”
I övrigt hänvisar Avarn till sitt juridiska ombud, advokat Mårten Lundmark på L & L Advokatbyrå i Stockholm, som också väger sina ord på guldvåg. Han betonar att varken han eller Avarn vill föregripa en eventuell förhandling i hovrätten, även om tingsrättens dom i deras uppfattning är ett steg i rätt riktning.
– Det är en omfattande och välskriven dom, där tingsrätten har prövat målets alla delar på ett omsorgsfullt sätt och landat i en slutsats som vi naturligtvis delar. Det handlar om ganska komplexa resonemang med många omständigheter, både avseende larmteknik och tillsynsfrågor samt vad som gäller avtalsrättsligt, så det är många knepiga frågor som har hanterats, säger han.
Tvisten och domen omfattar egentligen två mål. Utöver att Länsförsäkringar Södermanland kräver ersättning för sin utbetalning till Powerbox vill Länsförsäkringar Stockholm ha ersättning för sin utbetalning till fastighetsägaren Siggepark. Försäkringsbolaget anser nämligen att Avarns bevakningsansvar även omfattar Siggepark, trots att de två bolagen inte har haft någon avtalsrelation med varandra, ett så kallat utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
Med anledning av branden har Länsförsäkringar Södermanland betalat ut 12 743 166 kronor till Powerbox, men på grund av en klausul om beloppsbegränsning i elektronikföretagets avtal med Avarn kan de enbart kräva två miljoner kronor i ersättning.
I fallet med Siggepark är det annorlunda. Där kräver Länsförsäkringar Stockholm tillbaka 13 095 967 kronor, vilket motsvarar 90 procent av det utbetalda försäkringsbeloppet.
Avarn invänder kraftfullt mot detta. Mårten Lundmark understryker att det helt saknas laglig grund och rättspraxis för ett sådant krav, vilket Stockholms tingsrätt håller med om.
I domskälen hänvisar tingsrätten till Högsta domstolen, som ”i praxis inte funnit skäl att utsträcka den handlingsplikt som ett bevakningsföretag haft genom avtal till att medföra skadeståndsansvar mot andra än bevakningsföretagets avtalspart”.
– Svensk rätt är väldigt restriktiv när det kommer till utomobligatoriska skadeståndsansvar. Det finns egentligen inget sådant ansvar, utom i väldigt speciella situationer. Tingsrätten konstaterar utan vidare att det saknas stöd för ett sådant resonemang i det här fallet. För oss är det viktigt att det har klargjorts, säger Mårten Lundmark.
Men vad var det egentligen som hände tidigt på morgonen den 22 september 2018? Delar av händelseförloppet är parterna överens om, medan de i andra fall antingen tolkar skeendena på olika sätt eller har helt motsatta uppfattningar.
Enligt Länsförsäkringar agerade både personalen på bevakningsföretagets larmcentral och väktaren på plats vårdslöst. Det innebar att kraven i avtalet med Powerbox inte uppfylldes, samtidigt som räddningsinsatsen fördröjdes och brandens omfattning förvärrades.
Larmcentralen har angett att det ursprungliga larmet denna morgon ”släpptes”, ett ord som Länsförsäkringar fäster stor vikt vid, trots att väktaren informerat om att han var på ett annat uppdrag och inte kunde bege sig till Powerbox direkt. Larmcentralen upplyste heller inte väktaren om två brandindikeringslarm som kom drygt en kvart efter det första larmet och lät också bli att kontakta räddningstjänsten.
Väktaren kritiseras för att inte ha genomsökt hela byggnaden och för att inte genast ha larmat räddningstjänsten, trots att han uppfattade rök, lukt och avvikande ventilation. Han ska också ha öppnat ett fönster under rundvandringen i lokalerna.
Avarn menar att deras medarbetare följde alla delar i bevakningsavtalet och att de skador som uppkom inte berodde på deras agerande. Dessutom understryker de att det saknas ett tydligt samband mellan skadorna och tidpunkten för när räddningstjänsten larmades till platsen.
Branden hade ett långsamt förlopp och var begränsad till startutrymmet när räddningstjänsten anlände. Dessutom vittnar räddningstjänstens egen olycksutredning om stora brister under den följande räddningsinsatsen, allt från avvikelser i arbetsmiljön till bristande vattenförsörjning.
Avarn förklarar också att ett ”släppt” larm inte innebär att det avslutas, utan bara att det är öppet att tas över av fler larmoperatörer. En uppgift som tingsrätten godtar.
Avarn radar även upp en lång rad omständigheter som gör Powerbox medvållande till händelseförloppet, däribland förändringar som gjorts i strid med bevakningsavtalet samt koder och nycklar som saknats och igenbyggda dörrar som ska ha hindrat väktaren från att söka igenom hela byggnaden. Detta har Länsförsäkringar å sin sida tillbakavisat.
Som synes är det mycket som parterna är oense om. Klarlagt är dock att ett första larm från lokalerna inkom till larmcentralen klockan 05.29. Det var ett så kallat rörelsedetektorlarm, det vill säga ett inbrottslarm, och en väktare blev ombedd att kontrollera saken.
Han befann sig på ett annat uppdrag i närheten, men begav sig till Powerbox så snart han kunde. Exakt när har inte kunnat fastställas, men enligt tingsrättens bedömning var han på plats senast klockan 06.04. Efter en yttre rondering, som inte visade något avvikande, återställde han inbrottslarmet tre minuter senare.
Klockan 05.43 och 05.45 hade de två brandindikeringslarmen från en rökdetektor gått, men eftersom väktaren redan var på väg och larmcentralen utgick ifrån att han fick samma larminformation som de togs ingen förnyad kontakt.
Här menar Länsförsäkringar att larmcentralen var informerad om att väktaren inte skulle kunna vara på plats förrän tidigast klockan 06.00 och därför borde ha larmat räddningstjänsten eller i vart fall ha informerat väktaren om de tillkommande larmen.
En viktig omständighet i sammanhanget är att Powerbox inte hade något automatiskt brandlarm kopplat direkt till räddningstjänsten och SOS Alarm, utan enbart ett brandindikeringslarm kopplat till bevakningsföretagets larmcentral. Det är enligt tingsrättsdomen en normal lösning, då direktkopplade brandlarm är vanligast hos företag som bedriver brandfarlig verksamhet.
Enligt tingsrätten anses det inte bevisat i målet att Avarns larmcentral kände till väktarens något senare ankomst. Hans ankomsttid bedöms i vilket fall som fullt rimlig, oavsett om han hade känt till de två tillkommande larmen eller inte.
Larmcentralen hade heller ingen anledning att enbart på grund av de utlösta larmen förutsätta att det fanns en överhängande fara för brand, varför de inte hade någon skyldighet att larma räddningstjänsten.
Det anses också visat i målet att merparten av alla inkomna brandindikeringslarm är falsklarm, som har utlösts av någon annan anledning än brand, och att det normala är att en väktare först undersöker orsaken innan räddningstjänsten eventuellt kallas till platsen. Förfarandet stämmer också överens med instruktionerna i Avarns avtal med Powerbox.
Tingsrätten konstaterar vidare att larmcentralen heller inte hade någon anledning att tro att väktaren inte fick samma larminformation som de, trots att han inte verkar ha fått det. Det är här Avarn menar att Powerbox hade infört begränsningar i strid med parternas avtal.
Av förhör med sakkunniga framgår det ”att det är mycket ovanligt att en kund skulle välja att begränsa väktarens behörighet på så sätt att väktaren inte via manöverpanelen kan se alla typer av larm”, skriver tingsrätten och fortsätter: ”Avarn har haft fog att utgå från att väktaren på plats hos kunden skulle få information om samtliga larm som larmcentralen mottog.”
Festen som blev historisk katastrof
När väktaren hade återställt inbrottslarmet gick han in i byggnaden för att försöka lista ut orsaken. Enligt egen utsago kunde han inte ta sig in i alla delar av byggnaden, bland annat på grund av en stängd dörr med kodlås, varför han även gjorde ett fruktlöst försök att ta sig in i dessa delar från utsidan.
När han sedan gick tillbaka in i lokalerna observerade han ett svagt dis och någon form av lukt, dock ingen rök. Där och då tyckte han inte att det var anmärkningsvärt. I stället fortsatte han leta efter sätt att ta sig in i de låsta delarna av lokalerna.
Enligt Länsförsäkringar var tillgången till lokalerna inte alls begränsad, vilket genom vittnesförhör också anses visat i målet: ”Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att Länsförsäkringar har visat att NN inte genomsökte samtliga utrymmen […] trots att han hade möjlighet att göra det.” Den omständigheten påverkar dock inte tingsrättens övriga bedömning.
Det var också någonstans i detta skede som väktaren efter samråd med sin arbetsledare troligen öppnade ett fönster under en kort stund för att vädra ut lukten och diset. Exakt hur det förhåller sig med detta är oklart, då minnesbilderna går isär, men enligt tingsrätten spelar det ändå ingen roll för den slutgiltiga bedömningen.
Det var först när väktaren gick ut ur lokalerna igen som han såg rök komma från takfoten. Då larmade han också 112. Räddningstjänsten var på plats klockan 07.07. Som tingsrätten ser det agerade väktaren korrekt genom att larma så fort han upptäckte en misstänkt brand.
Sammanfattningsvis anser tingsrätten att Länsförsäkringar inte har lyckats visa att larmcentralens eller väktarens agerande stred mot lag, förordningar och föreskrifter eller mot Avarns egna rutiner. Ett orsakssamband mellan den påstådda skadan och den påstådda vårdslösheten anses heller inte tillräckligt bevisat.
Länsförsäkringar har lämnat in ett omfattande överklagande, som Mårten Lundmark för tillfället är fullt sysselsatt med att analysera. Han ser med tillförsikt fram emot den eventuellt fortsatta processen:
– Om hovrätten skulle göra en överprövning känner vi oss trygga med att tingsrättens dom kommer att fastställas. Vi tycker att domen är så pass välskriven och omfattande att den tar höjd också för de svårare frågorna.
Text: Johan Bentzel
